
”Jakt utan hund är skräp”
→ Den här meningen har alla jägare hört någon gång, senast på jägarskolan när ämnet jakthundar behandlas. Även på samlingsplatser vid drevjakter citeras uttrycket ofta. Med all rätt!
Jakthunden är inte bara en trogen följeslagare och dessutom det snyggaste jaktaccessoaren, nej, den är nog det viktigaste och bästa jaktredskapet en jägare kan ha. I alla möjliga jaktsituationer hjälper jakthunden sin förare ur knipan!
De flesta tänker nog först på eftersök. Men även utöver det utför våra fyrbenta följeslagare alla möjliga uppgifter som kan verka för obehagliga, komplicerade eller rentav omöjliga för oss. Andra uppgifter för jakthunden är att stöta vilt (vid drevjakter), apportera, jaga i gryt, söka av terrängen och stå för vilt, och mycket mer. På senare tid utbildas jakthundar även som kadaversökhundar i kampen mot afrikansk svinpest, för att söka efter och hitta fallvilt.
När du väljer rätt jakthundsras bör framför allt två aspekter ligga till grund för beslutet:
När du skaffar en jakthund bör du tänka på vilka jaktändamål rasen har avlats för. Det är viktigt att hunden passar för den jaktform du främst bedriver, eller att den utifrån sin rastyp över huvud taget klarar av uppgifterna du tänker använda den till. Med en Weimaraner kan du till exempel inte bedriva grytjakt, och Labrador Retriever är i regel inte förstahandsvalet om du behöver en hund för eftersök.
Du bör alltså i förväg fundera på vilken typ av hundarbete du främst behöver hjälp med och vad du tänker använda hunden till. Det sistnämnda beror ofta också på förutsättningarna i jaktområdet.
Om du har tänkt igenom punkt 1 ordentligt och nu vet vilken typ av jakthund du vill ha, är det framför allt viktigt att du själv tycker om rasen när du väljer. Det handlar inte bara om utseendet, utan också om rasens typiska beteende. Bland drivande hundar och stövare finns till exempel raser som är mycket viltintresserade och energiska, men också sådana som är lugna och passar som familjehundar.
Det är förstås också viktigt att hunden passar din livssituation. En stor hund behöver i regel mer utrymme och motion än en liten och så vidare. Här gäller i grunden samma regler som du bör tänka på när du skaffar vilket djur som helst!
Vill ni skaffa en fyrbent jaktkompis, men har ännu inte bestämt er för någon ras och vill först få en allmän överblick?
Nedan presenterar vi tio populära jakthundsraser i Tyskland:
Beaglen är en drivande hund som ursprungligen kommer från Storbritannien och vars temperament och karaktär tydligt präglas av dess avelshistoria. Den orienterar sig efter flockens dynamik och anpassar sig gärna till dess egenheter. Denna starka sociala sida gör beaglen till en populär jakt- och familjehund. Beaglen är en barnvänlig hundras, glad och alltid redo att leka. Den umgås harmoniskt och varsamt med sin omgivning. Samtidigt är den mycket vaksam och varnar envist flocken för allt ovanligt.


Även om de härstammar från två olika stammar finns det vissa likheter mellan de två raserna, som fått namn efter sin huvudsakliga avelsregion. Båda är stående fågelhundar och avlades främst för jakt på småvilt. Men båda kan också tränas till bra stötande hundar, särskilt för drevjakt. Även utseendet är likartat. Båda raserna har medellång till lång päls. Großer Münsterländer är dock, precis som namnet antyder, fysiskt överlägsen sin mindre motsvarighet.
Kleiner Münsterländer avlades med en kroppsbyggnad och ett temperament som gör att den passar lite bättre in i familjelivet och är mer av en familjehund än sin större motsvarighet, som i stället anses vara skarpare mot vilt.
Den tyska jaktterriern räknas till stötande hundar och grythundar och används framför allt vid jakt på räv och vildsvin. Den avlades fram på 1920-talet genom korsningar mellan olika terrierraser, med målet att få fram en robust, modig och skallande jakthund. Den är mångsidig och utmärker sig med sitt goda luktsinne. Dessutom är den orädd och har mycket god skärpa mot vilt. Den tyska jaktterriern älskar vatten och lämpar sig även för eftersök. På grund av sitt livliga temperament passar den dock bara för erfarna hundägare som vet hur de ska hålla och träna den på ett sätt som passar rasen. Det beror framför allt på att terrier har en egen vilja och ofta försöker driva igenom den envist.
Runt 1900 sammanfördes olika tyska brackraser under beteckningen tysk bracke. Brackar var ursprungligen hundar som enbart användes för jakt, länge framför allt vid jakt på räv och hare. Eftersom den här jaktformen har förlorat i betydelse på grund av lagstiftning används tysk bracke i dag främst som eftersökshund och stötande hund vid jakt på klövvilt. Den utmärker sig genom sin stora uthållighet, viljestyrka och snabbhet. Brackar är i regel lätta att träna, men behöver mycket rasenlig sysselsättning och motion. Därför passar de bara för engagerade jägare som kan ge hundarna en uppgift.
Den tyska strävhåriga vorstehhunden är en klassisk stående fågelhund. Rasen uppstod i slutet av 1800-talet genom korsningar mellan flera jakthundsraser, vars goda jaktegenskaper den första uppfödaren, Sigismund Freiherr von Zedlitz und Neukirch, ville förena i en enda ras. Den tyska strävhåriga vorstehhunden är mångsidig och lämpar sig för ståndarbetet i skog, på fält och i vatten. Den kan även användas för apportering. Den är arbetsvillig och balanserad, men behöver mycket fysisk och mental aktivering.
Precis som Deutsch Drahthaar är även Deutsch Kurzhaar en stående fågelhund. På 1800-talet korsades den här rasens ”gamla”, ganska tröga typ med engelska pointer och andra stående fågelhundar, vilket gav upphov till den hund vi känner i dag. De första rasstandarderna fastställdes 1879. Även om den enligt FCI klassas som stående fågelhund kan den användas inom alla jaktformer och i alla typer av terräng. Precis som sin strävhåriga motsvarighet anses den vara en mångsidig jakthund, eftersom den definitivt bara är olämplig för grytjakt.
Den bayerska bergsviltspårhunden är lätt att hantera och orädd, med en tydligt utpräglad jaktlust. Därför säljer ”Klub für Bayerische Gebirgsschweißhunde” valpar enbart till jägare som arbetar som viltspårsförare. Det här är ett lämpligt tillvägagångssätt för den bayerska bergsviltspårhunden, eftersom den visserligen är hänsynsfull och lugn i familjen, men bara om den först har fått arbeta under jakt. Därför träffar man främst på den på landsbygden, och den lämpar sig inte alls som stads- eller lägenhetshund. I bergen är den en skicklig klättrare och visar sig vara en säker spårare vid eftersök.
Weimaranern är en synnerligen ädel, intelligent och självsäker jakthund med stark skärpa mot rovvilt. Det innebär att den spårar upp och dödar rovvilt på kommando. Hundarna är misstänksamma mot främlingar och behöver lite tid för att vänja sig vid nya människor. Vaktinstinkten är mycket stark och den självsäkra hunden tvekar inte en sekund att försvara sin familj eller sitt revir. Trots det har den inget överdrivet temperament.

Kopovbracken är en så kallad vildsvinshund. Den kommer från Slovakiens bergsområden och användes där för jakt och som vakthund på gården och i hemmet. Hundarnas stora skicklighet vid jakt på vildsvin och rovvilt gjorde dem till populära hjälpare. Den anses vara en uthållig och mycket robust stötande hund med utpräglad skärpa på vildsvin.
Sist men inte minst, tyskarnas kanske populäraste hund: taxen! Historiskt sett avlades jakttaxen som en renodlad jakthund. Numera är den dock också en av landets populäraste familjehundar. För jägare är taxen, som härstammar från stövarna, den perfekta jaktkamraten på många sätt. Redan kelterna använde den så kallade keltiska stövaren, och arkeologer har kunnat påvisa korta ben hos den här hunden genom fynd. Den lilla storleken får ofta folk att tro att taxen inte kan vara en jakthund, men det är just här dess utpräglade jakthundsegenskaper kommer till sin rätt.
