
För jaktammunition är det viktigt att projektilen orsakar så stor skada som möjligt efter att ha trängt in i viltkroppen. Helst fälls viltet snabbt och smärtfritt och blir liggande vid skottplatsen utan flyktsträcka. Samtidigt ska kulan ha tillräckligt mycket restenergi för att ge genomskott, alltså inte avge all energi i viltkroppen. Kulor som uppfyller detta syfte kan sammanfattas under begreppet expanderande kulor . Hit hör halvmantlade, delvis fragmenterande och deformerande kulor samt deformerande kulor med monolitisk konstruktion. Utomlands används även helmantlade kulor ibland vid jakt, men här används de nästan uteslutande vid jakt på rovdjur.
Expanderande kulor ökar kontrollerat sin diameter vid träff för att avge mycket energi i viltkroppen. Samtidigt ska de ge tillräcklig penetration och genomskott.
Halvmantlade kulor är mycket populära bland jägare, framför allt eftersom de är traditionella och oftast relativt billiga. De splittras dock ofta i viltkroppen, ibland innan de når de livsviktiga organen. Tunga halvmantlade kulor är långa, flyger relativt långsamt och har hög tvärsnittsbelastning, vilket gör att de inte splittras direkt i viltkroppen. Kulor med lägre vikt flyger snabbare och måste vara mer robust konstruerade för att inte splittras direkt vid den höga kraften i anslaget. Därför bör laddningen vara anpassad till kalibern. En tumregel: Undvik för lätta kulor i kraftiga kalibrar, särskilt magnumkalibrar.
En delmantlad kula består av två delar, varav den främre delen splittras i flera fragment vid anslaget. Den bakre delen av kulan, även kallad ”kulbult”, ska behålla sin massa när den fortsätter genom viltkroppen och ge genomskott. I teorin ska kulbulten, när den tränger igenom viltkroppen, skapa ett sug som drar ut fragmenten ur kroppen. I praktiken kan det dock hända att fragment från projektilen blir kvar i viltköttet. Därför, och eftersom kulbultens djupverkan är omdiskuterad bland jägare, är delmantlade kulor de minst använda kulorna. De förknippas dessutom ofta med att viltköttet förstörs i onödan.
Deformationskulor är bondade konstruktioner med mantel och kärna. Bondningen ser till att manteln och kärnan sitter ihop ordentligt och inte separeras i viltkroppen. Kulan är massestabil, vilket innebär att den håller ihop och svampar upp när den tränger igenom viltkroppen.
Med monolitiska kulor menar man kulor vars kärna (med eller utan bly) består av ett enda stycke. Det finns också tvåkammarkulor, där två blykärnor sitter i kulmanteln. Den främre kärnan är svetsad mot manteln och svampar upp kontrollerat fram till mittbryggan. Den bakre blykärnan är däremot inte bunden till manteln och pressas framåt i manteln av trögheten vid anslaget, vilket förstärker kulans uppsvampning.